Är alla exil-iranier Mousavianhängare?

Protestvågen i Iran fortsätter trots regimens förbud och blodiga svar på demokratiska fri- och rättigheter i landet.
Alla de som deltar i protesterna är givetvis inte anhängare av Mousavi som ej bör glömmas var en av regimen godkänd kandidat för deltagande i presidentvalet. Att vara ”godkänd kandidat” i Irans islamiska republik innebär att vederbörande är hängiven regimens grunder, bland annat när det gäller den andlige ledarens oinskränkta makt i alla sammanhang och områden.
I en diktatur av den typen som råder i Iran utnyttjar människorna varje öppning i samhället för att visa sina protester och framföra sina krav. Så även denna gång. De slagord som har ropats av hundratusentals iranier runt om i landet är betydligt radikalare än vad ”reformisterna” med Mousavi i spetsen står för. Kravet på jämställdhet mellan könen, ”död åt diktatorn” som riktar sig direkt mot den andlige ledaren Khamenei , kravet på jämlika rättigheter för minoriteterna och alla andra krav på sociala, politiska och ekonomiska förändringar ligger bortom denna regims men likaså reformisternas yttersta gränser där demonstranterna befinner sig.
Frågan är enkel, svaret likaså. Dessa demonstranter utnyttjar detta tillfälle för att framföra radikala krav just för att det är betydligt svårare för regimen att blodigt slå ner en rörelse som till synes stödjer en av regimen själv godkänd presidentkandidat.
Om denna proteströrelse fortsätter kan vi också se den gradvisa radikaliseringen av kraven. Mousavi och alla andra reformister kommer i så fall att i än större omfattning hamna i skymundan och i bakre leden av proteströrelsen. Om så sker finns också en stor sannolikhet för att Mousavi och andra i hans närhet kommer att sluta leden med resten av den styrande eliten (Khamenei, Ahmadinejad,..) för att rädda den antidemokratiska regimen.

GP:s rapportering från måndagens demonstration på Gustaf Adolfs Torg spädde tyvärr på denna (miss)uppfattning att alla demonstranterna var anhängare av Mousavi.
Så är emellertid inte fallet. Majoriteten av dem som deltog i demonstrationen kastades i ett liv i exil pga den islamiska republikens existens och förtryck. I detta förtryck deltog alla regimens falanger, inklusive Mousavi och alla andra som benämns som reformister eller hårdföra islamister.
Denna majoritet befinner sig med stora delar av demonstranterna i Iran bortom den yttersta gränsen som vi nämnde här ovan. Iranska folket kommer inte att uppleva en verklig förändring eller en varaktig demokrati så länge de själva inte får bestämma över sitt eget öde. Detta är inte möjligt så länge landet styrs av en religiös elit, vare sig de kallar sig för hårdföra eller reformister!